Fortsätt till huvudinnehåll

Populism

Ann-Cathrine Jungar skrev för några dagar sedan en intressant understreckare i SvD om det italienska valets segerherre Beppe Grillo. Här framstår han som ett tämligen tydligt exempel på en klassisk populistisk rörelse, men anpassad för att spridas och samordnas över nätet. En populism för 2010-talet. Ordet populism är här inte bara ett skällsord, utan snarare en beskrivning av en typ av politiska rörelser. Det centrala draget i en populistisk rörelse är dikotomin mellan folket och den härskande eliten. Populisten utmålar sig som den som står på folkets sida, även om många framgångsrika populister själva har haft sin bakgrund i eliten. Typiskt för populistiska rörelser är också kulten av ledaren, den folkets förkämpe som utmanar den korrumperade eliten. Ideologi och realistiska lösningar på problem är mindre centrala. I den meningen står man verkligen ofta utanför den klassiska höger-vänster-skalan. Framgångsrika populister kan i själva verket byta lösningsförslag, åsikter och ideologisk inriktning över tid. Det är inte det som är det viktiga.

Som Ann-Cathrine Jungar beskriver honom passar Grillo och hans rörelse perfekt in i den här bilden. Intrycket förstärks av rörelsens organisation. Grillo tar avstånd från den representiva demokratins former: Partierna är döda. Jag vill inte bilda ett ’parti’, en ’apparat’, en förhandlingsstruktur”. Istället ligger fokus på massmöten och aktivitet på sociala forum. Att döma av de beskrivningar som jag har läst hittills verkar syftet dock inte vara att utveckla nya former för demokratiskt beslutsfattande och val av representanter och åsikter. Snarare handlar det om populismens centrala föreställning om att man kan göra det som behövs utan beslutsstrukturer eller ideologi, vilket i sin tur förutsätter att alla kan vara överens ändå. Tonvikten i Grillos rörelse ligger dels på lokala grupper som agerar och sprider budskapet, och på ledaren, som därmed blir den som alltid kommer att ha sista ordet. På många sätt påminner Grillos uppgång om hur Berlusconi en gång snabbt startade upp Forza Italia, en rörelse som även den baserade sig på ledarens karisma och på lokala grupper, som den gången hade sina rötter bland annat i suportergrupperna för Berlusconis fotbollslag. Berlusconi nådde sina suporters med hjälp av TV:n. Grillo använder internet. Tidigare i Italiens hisoria använde Mussolini tidningar och film på ett liknande sätt. Mediet blir viktigt för populisten eftersom han behöver en modell för att nå sina supporters utan mellanhänder.

En annan, men mer vänsterorienterad, populist var Hugo Chavez, Venezuelas nyligen avlidne president (jag kan rekommendera den här artikeln i The Economist). Också han bygde upp en rörelse kring sin egen person, med befrielsehjälten Bolivar som historisk förebild, och med fokus på social förändring i kamp mot lokala och globala eliter. Samtidigt hade han en förkärlek att styra med dekret och bröt ned stora delar av den representativa demokratins och rättsväsendets institutionella strukturer. Istället menade han sig bygga upp en ny demokrati beserad på lokala och direktdemokratiska grupper. Återigen kan man se ett mönster där de som stöder ledarens revolution kan organsiera sig och agera lokalt, och där ledaren föreställs stå i direkt förbindelse med folket, varför mellanleden blir mindre viktiga. 


För mig framstår allt detta som ett recept för diktatur, inte för demokratisk förnyelse. Därmed inte sagt att det skulle vara svårt att förstå varför människor stöder populistiska rörelser. Jag utgår ifrån att det finns en hel del som är riktigt i Grillos kritik av det italienska etablisemanget. Det finns helt klart mycket att kritisera i italiensk politik, och det är inte direkt ogrundat att påstå att Italien har stora problem med korruption eller att ledande personer har gynnat sig själva på ett helt oförsvarbart sätt, samtidigt som landets ekonomi har lidit av allvarliga problem. Det är också helt klart att reformer behövs. Missnöjesröstarna har en hel del att vara missnöjda med.


Populisternas anspråk på att representera folket är möjligt därför att människor av olika skäl inte uppfattar sig representerade av de etablerade politikerna och politiska partierna. Skälen till detta kan vara många, och kan inkludera allt från populisternas egen propaganda till verkliga missförhållanden. Samtidigt finns det anledning till oro över att den europeiska politiken kan vara inne på en väg som öppnar för populistiska angrepp. Det finns en stor mängd forskning som pekar på att europeiska partier under flera decennier har utvecklats mot att bli alltmer av professionella valvinnarmaskiner. Inte minst i Sverige har vi sett hur partiernas medlemstal har dalat närmast lavinartat. Den interna representativa demokratin anses ofta ha skjutits i bakgrunden i många partier till förmån för analys av det rådande opinionsläget. Detta kan vara någonting att tänka på också för svenska politiska partier när de sätter samman sina listor inför nästa riksdagsval. Kommer människor att känna sig representerade av de personer och åsikter som partierna går till val på? Varför skulle de göra det? Min egen, kanske något naiva, föreställning är att det bästa sättet att skapa denna känsla av att vara representerad är att se till att medborgare och medlemmar verkligen är de som har makten i beslutsprocesserna. Det ligger i sakens natur att en demokrati inte kan fungera utan att vara organisatoriskt förankrad i folket. I byggandet av stabila demokratier sker detta genom att människor bygger upp institutionella och organisatoriska lösningar; inte i förtroendet för en enskild persons förmåga att utmana makten, utan i förmågan att bygga upp maktstrukturer som är demokratiska. 

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li