Fortsätt till huvudinnehåll

SAP:s vägval

"En av de mest överraskande insikterna inom statsvetenskapen är med vilken snabbhet ett dominerande parti kan falla ihop och förpassas till marginalen." skrev professorn emiritus Leif Lewin i DN och jämförde socialdemokratins fall med tidigare hegemoniska riksdagspartiers. Det är verkligen slående hur fort det har gått. Före 2006 var SAP fortfarande ett maktparti nära sammanvuxet med staten. Samtidigt fanns sprickorna redan där. I opposition har partiet nu till synes fallit samman. Jag står i stort sett fast vid den analys jag gjorde under Mona Sahlins sista tid som partiledare (här), dvs. att partiets svagheter på många sätt är de som tidigare var dess styrkor; framgången byggde på ett nära förhållande till folkrörelserna och staten; men civilsamhället befinner sig idag i omvandling (se tidigare inlägg) och staten kontrolleras av Alliansen.

Organisation och demokrati hänger ihop. Kan det t.o.m. vara så att ett partis inre organisation ger en vink om den demokrati det ser för sig i samhället? Folkhemmets socialdemokrati var en del av en större arbetarrörelse. Makten var på vissa sätt mycket centraliserad, men den byggde också på en identifikation av folket, partiet och arbetarrörelsen som föreställda gemenskaper som kunde kräva livslång lojalitet. Man föddes och man dog som socialdemokrat. Detta ligger väl i linje med partiets dåvarande folkhemsvision, där demokrati handlar om en välfärdsstat legitimerad genom allmänna val, välfärd till medborgarna, förankring i folkrörelserna och konsensus mellan företrädare för olika grupper i samhället.

Det är betecknande att såväl media som åtskilliga socialdemokrater ser den tid det tar att välja partiledare och ta fram ett program som ”förlorad tid”. Är det inte detta som skulle vara den interna demokratin?  Innre och yttre processer hänger emellertid samman i en så stor organisation. Problemet är bl.a. att en sluten process där man snabbt tar fram en ny partiledare och återgår till opinionsarbetet inte nödvändigtvis kommer att verka enande. En sådan person kommer sannolikt att komma som en överraskning och som en besvikelse för breda grupper i partiet, för att inte tala om väljarkåren, helt enkelt därför att han eller hon inte kommer att vara förankrad. Den lojalitet mot partiorganisationen och det automatiska förtroende för organ som valberedning och VU som gjorde det möjligt för t.ex. Erlander att ta över ledningen för SAP utan att vara särskilt känd dessförinnan finns helt enkelt inte längre. Medlemmarnas – för att inte tala om väljarnas – förtroende för SAP:s partiorganisation torde vara lägre än någonsin. Detta gäller dock inte bara SAP.

Öppna processer ter sig nu mer demokratiska för allmänheten när det gäller de flesta partier. Synen på demokrati har förändrats. SAP:s problem är att de förknippas med den gamla synen på demokrati. En väg om man vill förknippas med någonting nytt är kanske att öppna de interna processerna. Man befinner sig i medias blickfång. Väljarna kommer inte att missa hur det går till när socialdemokraterna utövar demokrati. Lars Enqvists demokratiuppfattning när det gäller programkommissionen är kanske den som är bäst anpassad till samtiden; diskussionen kan vara något som enar snarare än förlorad tid. Att göra programdiskussionen till en verkligt öppen diskussion om vad partiet och Sverige skulle kunna bli är kanske det smartaste man kan göra, om man vill öppna upp för nya grupper att känna sig delaktiga och identifiera sig med SAP, inte minst om man vill ha fram nya idéer, kanske t.o.m. ett program som skulle kunna se till Sverige som helhet.

Personligen tror jag inte att SAP någonsin kommer att kunna återta sin plats som dominerande parti. En ny partiledare utan bred förankring kommer sannolikt att precis som Juholt misslyckas med att ena partiet. Vi kommer helt enkelt att få se mer av det vi redan har sett. Ett brett arbete med att utforma och ta fram ett nytt program, och inte minst med att bygga en organisation som fungerar, kan ta mycket längre tid än ett par år. Min slutsats är alltså att SAP för att återigen bli en kraft att räkna med i svensk politik måste byggas upp igen från grunden. Det behöver dock inte innebära att oppositionen inte kan vinna nästa val. Valutgångar kan bero på många oförutsedda saker, men då måste man göra det som en del av en potentiell regeringskoalition och inte som ett enskilt parti. Miljöpartiet har idag ett mycket stabilt förtroende. Det är betecknande att de mest omtalade partierna på Internet för en tid sedan M, S och SD, men att s var på nedgång och mp är Sveriges tredje största parti, alldeles utan den uppmärksamheten. Mp och v kommer också att ta upp merparten av de väljare som s tappar. Den stora frågan om de ska kunna utmana Alliansen är emellertid vilka kandidater de skulle kunna ställa upp mot Reinfeldt och Borg. Liksom Göran Persson tidigare gjorde vinner Alliansen nu val på att vara det stabila men ändå rimligt progressiva alternativet i en riskfylld tid. Det kräver en del att utmana det.

Moderaternas nuvarande organisation är som gjord för samtidens utmaningar (är till viss del gjord för dem). Partiet har enligt forskningen alltid varit mer centralstyrt än de flesta andra och partiledare har kunnat räkna med fortsatt förtroende så länge som de kan visa på konkreta framgångar. Idag är det en välsmord PR-maskin där medlemmar och ungdomsförbund deltar dels som kanaler utåt och dels som en av flera rekryteringsgrunder för framtida representanter och anställda. Socialdemokraterna skulle kunna välja en liknande organisationsmodell. I så fall behöver man dock göra sig av med bindningarna till LO och andra folkrörelser för att istället skapa sig ett lättrörligt professionellt parti. Det är dock inte självklart att detta är ett framgångsrecept. Skulle någon förmå omvandla SAP till ett sådant parti skulle det säkert ha alla förutsättningar att etablera sig som starkt mittenparti, men det finns ingen anledning att tro att de skulle kunna komma över 30%. Liksom SAP tidigare kunde kan Alliansregeringen dessutom använda statens opolitiska anställda för att ta fram förslag till praktisk politik. Så har det alltid varit; statens utredningsresurser har alltid varit större än enskilda partiers, och experternas inflytande har alltid varit stort i Sverige. Den mer ideologiska borgerliga idédebatten förs huvudsakligen i tankesmedjor, på ledarsidor, i tidskrifter och böcker, och inte minst på Internet.

De borgerliga partiernas utmaning om man verkligen vill vara idépartier är att kunna ta till sig den debatten och förhålla sig till den. Detta handlar heller inte bara om idealism utan också om att man för att kunna förhålla sig till framtiden också måste känna samtiden och det förgångna. Politik är inte bara att vilja. Den största utmaningen i långsiktigt politiskt arbete är kanske just att rusta för framtidens strider istället för gårdagens. Det innebär att man måste ha en aning om framtidens problem, men också en flexibilitet för att möta det oförutsedda, inte bara stå beredd inför att möta förra eller förrförra valets utmaningar. Här handlar det heller inte bara om att vara bättre rustade än konkurerande partier. Det handlar också om att den svenska demokratin måste ha företrädare som är bra nog för att kunna hantera dagens och morgondagens samhällsproblem och utmaningar.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li