Fortsätt till huvudinnehåll

Utopia

Sociologerna Ronald Inglehart och Christian Welzel gör iakttagelsen att de stora utopierna framträdde före industrialismens genomslag. Thomas More skrev Utopia 1516. Marx utopistiska föregångare skrev på 1800-talet i industrialismens gryningsskede. Kanske är det så att utopisterna har mer gemensamt än man vid första påseende kan tro med de mer reaktionära romantikerna, de som uttalat tog avstånd ifrån industrialismen och istället såg sitt ideal i de organiskt autentiska agrara - för att inte säga pastorala - idyllsamhällen som ansågs ha föregått den. Konservatismen tar traditionellt avstånd ifrån utopier, men det är också därför som man blickar bakåt: man visar på det bevaransvärda i det förflutna istället för att inbilla sig att man kan förutsäga eller detaljplanera framtiden.

Oavsett ideologisk tillhörighet finns det ändå någonting väldigt likartat över de flesta av Västerlandets utopier. De idylliserar ett samhälle som föregick vad Marx beskrev som aliena-tionen: människans förfrämligande inför sitt eget arbete och dess frukter, tendensen att inte uppfatta arbetet som ett egensyfte eller som en skapande process, utan som ett medel för att tjäna pengar. Samhället gick från en inställning där alla förväntades vara stolta över sin arbetsskicklighet och veta sin plats i den större helheten till en där alla istället förväntades kämpa för att ta sig uppåt i hierarkin genom att tjäna mer pengar (därmed inte sagt att dessa förväntningar i något dera fallet skulle ha varit realistiska).

Vänstern blickade istället fram emot ett Utopia där alla på nytt kunde fylla en plats i en helhet där alla kunde känna sig delaktiga. För Marx skulle detta bli möjligt genom att avskaffa själva egendomsrätten och därigenom göra instrumentalisering för att tjäna pengar omöjlig.

Konservativa har sällan uppfattat Utopia som en möjlighet. Inte ens i sitt idealiserade förflutna har de emellertid varit överens med marxisterna på denna punkt. För konservativa är äganderätten till det egna arbetets produkter och medel en av förutsättningarna för stoltheten över arbetet. I den meningen handlar det verkligen om en idealisering av ett förindustriellt samhälle där hantverkare och självägande bönder ägde sina egna arbetsmiljöer och styrde sitt eget arbete.

För Inglehart och Welzel är industrialismen med nödvändighet kollektivismens period: den period då människan blir en kugge i maskineriet. De Utopia som den tidiga industrialismens människor såg framför sig förefaller i mina ögon ha varit samhällen där varje enskild människa betydde någonting och kunde förverkliga sig själv, gärna i harmoni med sin omgivning, någonting som måste ha tett sig avlägset i en tid av snabb urbanisering, långa arbetstider och små möjligheter till individuell framgång för gemene man.

Den senare industrialismen har sett få nya utopier. Istället kan 1900-talet läsas som en historisk kamp mellan ideologier som mer eller mindre löst bygger på 1800-talets Utopia. Litterärt sett har dystopin varit en betydligt mer framgångsrik genre än utopin. Den enda egentliga Utopiabeskrivning jag har läst som varit skriven på 1900-talet är faktiskt Atlas Shrugged av den libertarianska författarinnan Ayn Rand. Där skildras ett Utopia i form av en gömd dal i Klippiga bergen dit eliten av kreativa människor dragit sig tillbaka från en allt mer hämmad och byråkratiskt kollektivistisk värld för att istället bygga ett exilsamhälle helt baserat på personligt ägande och ansvar för de egna handlingarna där de till fullo kan få utlopp för sin kreativitet.

Nu går vi emellertid, enligt Inglehart och Welzel, mot en ny historisk period: en tid där individen inte längre förväntades tillbringa sitt liv som tjänare i storskaliga industriföretag eller gigantiska offentliga serviceorganisationer. Vågar man hoppas att också de ärkekollektivistiska ideologierna skall ge vika för en ökad individualism?

Så tycks det onekligen. Däremot kan man fråga sig vilket slags individualism. Här går trenderna isär. Vi går knappast mot ett samhälle där individerna på nytt känner sin plats. Frågan är snarare om detta förebådar ett samhälle där individernas förmåga till eget ansvar återuppväcks just för att den individuella friheten tilltar. Jag anser personligen att möjligheterna till detta är större än tidigare i historien. Vi har i stort sett alla materiella förutsättningar på vår sida. Däremot har jag inget intryck av att det är ditåt vi är på väg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…