fredag, september 15, 2017

Dagen citat: Valfrid Palmgren 1909

En av de viktigare pionjärerna för svensk kultur- och folkbildningspolitik var filosofie doktorn Valfrid Palmgren, verksam bl.a. som bibliotekspolitisk expert under den konservativa regeringen Lindman 1906-1911. Palmgrens biblioteksutredning ledde bl.a. fram till etableringen av det första statliga stödet till studieförbundsverksamhet. Hon betonade bl.a. vikten av att sådan verksamhet skedde i nära koppling till allmänna bibliotek, och inom ramen för självständiga organisationer istället för som en integrerad del av politiska och religiösa organisationers egen verksamhet. I praktiken blev den mest bestående konsekvensen att studieförbunden etablerades som separata organisationer, med början i ABF:s grundande följande år. Det finns dock all anledning att fördjupa sig mer i Palmgrens egen visioner för biblioteks- och folbildningsverksamheten:


“Ja, jag vill gå så långt, att en uppfattning för  att vittna om bildning icke får vara mig inpräntad af andra, utan jag bör själf genom själfständigt omdömen ha tillkämpat mig den. Denna min mening finner nog särskildt i vårt land många och ifriga motståndare, ty en så beskaffad bildning, en så själfständig omdömeskraft, som den jag åsyftar, skapar inga bilnda anhängare af vare sig det ena eller andra partiet. Men den sanne folkbildningsvännen är ingen agitator för vissa åskådningar, han vill blott med frikostig hand skänka folket delaktighet i allt, som kan lära det att tänka, döma och handla efter eget bästa förstånd och samvete eller, för att tala med den store upplysningsvännen Fredrik den store, sann folkupplysning sträfvar efter att göra hvar och en salig genom sin tro, den låter i verkligheten, ej blott i ord, såväl politik som religion vara privatsaker.” s. 469.

(Valfrid Palmgren 1909: Folkuppfostran eller halfbildning?)

lördag, augusti 05, 2017

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskapets natur. Med tiden får man ett visst avstånd till det egna landet, också mentalt, men det är ändå betydligt lättare idag att delta i samhällsdebatten på avstånd än det var för bara några årtionden sedan.

När jag bodde i Finland hade jag rösträtt i tre allmänna val: kommunalvalet i Jyväskylä kommun, riksdagsvalet i Sverige (där jag röstade i Stockholms stads valkrets, eftersom min senaste svenska adress var i Årsta), samt valet till Europaparlamentet (där jag kunde välja om jag ville vara med och välja Sveriges eller Finlands representanter). Som svensk medborgare boende i Norge får jag rösta i fyra val: kommunalvalet i Bö i Telemark, fylkesvalet i Telemark, riksdagsvalet i Sverige, och valet av Sveriges representanter i Europaparlamentet. Eftersom Norge saknar representation i Europaparlamentet har mina norska kollegor ingen rösträtt i det senare valet, även om många EU-regler i praktiken också gäller i Norge, eftersom även Norge omfattas of European Economic Area.

Man skulle kunna tro att detta medborgarskap på avstånd är något ett undantagsfall, och så är det naturligtvis i teorin, men det är långt ifrån någon ovanlig situation i dagens Europa.  I början av 2015 bodde 15,3 miljoner EU-medborgare i ett annat EU-land än det de var medborgare i. Samtidigt hade EU 19,8 miljoner invånare som var medborgare i något land utanför EU (enligt Eurostat). Samma år bodde drygt 660 000 svenska medborgare utanför Sverige. I slutet av 2011 bodde enligt SCB samtidigt 650 000 utländska medborgare i Sverige (detta var, om jag förstår SCB rätt, fråga om personer som inte samtidigt var medborgare i Sverige). Det rör sig med andra ord inte om någon oväsentlig andel av vare sig befolkningen eller det totala antalet medborgare.

I Sverige är det ju som bekant relativt lätt att bli medborgare. De som inte är medborgare är för det mesta antingen relativt nyinvandrade eller sådana som av någon anledning väljer att inte bli medborgare, t.ex. eftersom vissa andra länder inte tillåter dubbelt medborgarskap, och de alltså skulle riskera att förlora ett annat medborgarskap. I t.ex. Finland är kraven högre, och det krävs bl.a. att man talar finska eller svenska, vilket i sig kan vara en svårighet för många. I Finland råder dessutom allmän värnplikt för manliga medborgare mellan 18 och 30, och det gäller även för män som invandrat och blivit medborgare i de åldrarna. I Norge tillåts som regel inte dubbelt medborgarskap, och den som är medborgare kan dessutom - åtminstone i teorin - kallas till värnpliktstjänstgöring. I USA är medborgare sketteskyldiga, även då de bor utomlands. I Sverige finns det däremot, så vitt jag vet, inga specifika juridiska skyldigheter förbundna med medborgarskapet.

Man kan om, man vill se diskrepansen mellan invånare och medborgare som en praktisk komplikation snarare än som en teoretiskt relevant faktor. Ett land där en stor del av invånarna inte är medborgare är knappast en demokrati, ens om medborgarna har fulla demokratiska rättigheter. Samtidigt lever vi i en värld där många flyttar mellan länder flera gånger under en livstid. Det faktum att man bor och arbetar på en plats innebär inte att man tanker stanna där återstoden av livet, eller att man  vill ändra sitt medborgarskap. Jag har själv inte just nu några tankar på att säga upp mitt svenska medborgarskap, trots att jag nu bor i ett land som inte tillåter dubbelt medborgarskap.

Samtidigt kan ett lands regering anses ha ett ansvar för sina medborgare också då de bor utomlands, t.ex. om de råkar i svårigheter, eller om de anklagas eller döms för brott. Åtminstone måste man säga att regeringen kan ställas till ansvars inför också dessa medborgare, eftersom också vi har rösträtt. Det är heller inte så att politiska beslut i hemlandet enbart påverkar dem som bor där. Ett mycket tydligt exempel på detta var den brittiska EU-omröstningen, där personer som hade bott utomlands under lång tid saknade rösträtt, även om britter boende i andra EU-länder hörde till dem som blev mest personligen påverkade av beslutet. Detta kan också användas som argument för att utlandsboende medborgare verkligen bör ha rösträtt, något som de i de flesta länder också har. Också dessa regler varierar kraftigt från land till land.

Är skillnaden mellan medborgare och invånare någonting som man borde ta större hänsyn till i den politiska teorin och i planeringen av framtidens demokrati och välfärdssamhälle? Så borde det rimligen vara, åtminstone i den meningen att vi måste kunna tänka oss en demokrati som fungerar också i ett globaliserat samhälle. Vilket ansvar har staten egentligen gentemot sina medborgare, och hur skiljer det sig från det ansvar som den har gentemot invånare och skattebetalare (där den senare gruppen rimligen också innefattar juridiska personer)? Vilket ansvar har medborgarna gentemot staten? Om medborgarna ytterst äger staten så är det någonting annat än att invånarna eller skattebetalarna äger den. Det är hur som helst medborgarna som har till uppgift att utkräva ansvar av politikerna när det kommer till allmänna val. För svenska medborgare gäller detta oavsett var vi bor.

När man diskuterar frågan om hur lätt eller svårt det bör vara att bli medborgare finns det också all anledning att sätta detta i samband med vad medborgarskapet innebär, vilka skyldigheter och rättigheter det för med sig för medborgaren, men också vilka skyldigheter det för med sig för staten, inte minst då det gäller medborgare som vistas utomlands.

tisdag, juni 27, 2017

Kyrkan och staten i Sverige

För den som eventuellt är intresserad av förhållandet mellan svenska staten och Svenska kyrkan, eller av komplexa relationer mellan stat och civilsamhälle i allmänhet, finns mitt paper om skiljandet mellan Svenska kyrkan och staten nu tillgängligt på internet (PDF här), tack vare International Society of Third-Sector Research som har publicerat det i sin serie Working Papers.

"During most of the 20th century, the Church of Sweden was a typical example of a northern European national established church. The separation of church and state in Sweden had been discussed repeatedly during most of the century, without reaching an overall solution. However, in the early 1990’s, a compromise was reached, and the relationship between church and state in Sweden was transformed, simultaneously changing the nature of the Church of Sweden itself by apparently transferring it from the public sector to the private sector. This paper offers an analysis of this reform, which came in effect in 2000, including how the issue was framed and the arguments used to legitimize the reform. It also offers an analysis of what the reform changed in terms of the relationship between the Church and the state, arguing that a strong relationship between the state and religious denominations still exists in Sweden. Even though several steps have been taken towards considering Lutheran Christianity one religion among many in a society where the state is neutral in religious affairs, the reform has left the Church as a legally regulated entity in the gray zone between the state and the third sector, while at the same time strengthening the relationship between the government and other denominations. In spite of this, the changed relationship between church and state may have enabled the Church of Sweden to take a more active part in Swedish society, both in terms of politics, and in terms of supply of welfare services."

måndag, maj 22, 2017

Macron, Femte Republiken och Europa

När det franska presidentvalet var över drog en lättnadens suck över Europa. Emmanuel Macron har beskrivits i ett tonläge som på många sätt liknar reaktionerna på valet av Obama till USA:s president eller Justin Trudeaus valseger i Kanada. Framtiden ser onekligen ljusare ut med Macron i Elyséepalatset än vad den hade gjort med Le Pen och jag önskar honom helhjärtat lycka till i det kommande valet till nationalsförsamlingen.

Samtidigt är det viktigt att se att någoning verkligt nytt har hänt i och med valet av Macron. Det handlar inte bara om någon etablissemangets seger över en populistisk utmanare. Tvärt om gick segern till en utmanare som inte representerar något etablerat parti, inte ens ett så halvetablerat parti som Front National. Ska man jämföra med svenska förhållanden så är Macrons nystartade parti kanske närmast jämförbart med Junilistan. Vi talar om ett parti som är startat av personer med etablerad ställning i offentligheten, men profilerat som en ny kraft som oberoende av höger och vänster förordar reformer och nydaning. Till skillnad från många sådana partier är Macron en varm EU-vän, men det ändrar inte att hans inställning till status quo i fransk politik är långtifrån renodlat positiv. Nu samlar han en regering som består av mer eller mindre centerorienterade etablerade politiker och experter från olika läger för att utmana de etablerade partierna i parlamentsvalet. Detta är ett slags utveckling som jag tror ligger i tiden. Den är en väg till makten som underlättas av att de etablerade partierna har försvagats som nationella organisationer med förankring i befolkningen. När också de etablerade partierna har blivit allt mer av kampanjmaskiner och allt mindre av egentliga folkrörelser blir det också lättare att sätta upp konkurerande partier uppifrån och direkt innan valet, på det sätt som Macron nu gör.

I det aktuella fallet hade det knappast låtit sig göras utan en motståndare som Front National, men samtidigt kan det beskrivas som att Macron nu har skapat en reell motpol till Front National i ett läge där politiken har kommit att domineras av nya konfliktlinjer. Det handlar inte längre i första hand om höger eller vänster, i alla fall inte i den mening som begreppen etablerades under efterkrigstiden och som bildar grunden för de etablerade partierna. Åtminstone till synes handlar det nu istället om en kamp mellan å ena sidan populistisk etnisk nationalism och å andra sidan europaorientering, globalisering, liberal demokrati och respekt för etablerad expertis. Frågan är om den konfliktlinjen räcker för att bygga upp en stark center också i nationalförsamlingen.

Kanske är förutsättningarna för just Marcons sätt att göra något sådant större i Frankrike än vad den skulle ha varit i ett annat land. Allt sedan Napoleon har republiken en dragning till karismatiska reformledare och samlade gestalter. Det är utan tvekan så som Macron ser sig själv. Enligt t.ex. Birnbaum och Toqcueville är detta ett drag som kan spåras tillbaka till den centralism som genomfördes redan under de senare delen av kungadömet och som fullbordades under revolutionen och Napoleons kejsardöme. En ännu bättre parallell än Napopeon är kanske Femte Republikens grundare, general De Gaulle. Den Femte Republiken, som De Gaulle presenterade som en lösning på 1950-talets politiska kris, kombinerade stark presidentmakt och en stark administration vars ledare utbildades i grande écoles, och som ofta också har utgjort rekryteringsgrund för såväl politiker som näringsliv. I nationalfösamlingen kom De Gaulles anhängare, gaullisterna, att dominera till höger, medan vänstern senare samlades av Miterand i Socialistpartiet. Front National har senare samlat den sena Femte Republikens missnöjda, grupper. Det är denna Femte Republik som Macron nu säger sig vilja reformera genom att i De Gaulles anda bygga upp ett nytt samlande republikanskt parti.

Denna gång handlar det emellertid inte bara om att reformera Frankrike, utan också EU. Macrons vision för en reformerad Republik inom ramarna för EU-projektet förutsätter att också EU förändras. Detta sker samtidigt som Storbritannien lämnar EU och samtidigt som klyftan mellan Europa och USA blir allt djupare. Med Trump vid rodret i USA kommer denna utveckling sannolikt att fortgå, och. Från fransk synvinkel har EU länge tett sig som ett sammanhang där Frankrike fortfarande kan spela en världspolitisk roll. Min gissning är att Marcon kommer att uppfatta det som att det är dags för EU att ta en tydligare global roll, och för Frankrike och honom själv att ta en ledande roll när denna ska utformas Det finns därmed all anledning också för oss i Norden att vara uppmärksamma på utvecklingen i Frankrike.

tisdag, mars 07, 2017

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism” eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikhet: 

“Fascism became an all-purpose term because one can eliminate from a fascist regime one or more features, and it will still be recognizable as fascist. ... Take away colonialism and you still have the Balkan fascism of the Ustashes. Add to the Italian fascism a radical anti-capitalism (which never much fascinated Mussolini) and you have Ezra Pound. Add a cult of Celtic mythology and the Grail mysticism (completely alien to official fascism) and you have one of the most respected fascist gurus, Julius Evola.”

Även om den italienska fascismen i praktiken aldrig lyckades etablera den totala närvaro i alla delar av samhällslivet som utmärker totalitära system så fungerar dess brist på enhetlig och övergripande ideologi väl tillsammans med fascismens inneboende antirationalism och speciella lojalitetskrav. Som både George Orwell och Hannah Arendt har påpekat kräver totalitära regimer en lojalitet som går bortom troheten mot principer; trossatserna bakom regimer som den sovjetiska kan förändras från dag till dag. Överlevnad under en totalitär regim förutsätter därför en beredskap för att samtidigt kunna tro på flera varandra motsägande utsagor – det som Orwell i 1984 beskrev som dubbeltänkande. I den italienska fascismens fall var bristen på enhetlig ideologi dock snarare retorisk än totalitär; liksom flera andra auktoritära regimer byggde Mussolinis på allianser med institutioner och krafter som existerade redan tidigare. Rörelsens bristande respekt för ideologisk konsekvens möjliggjorde omsvängningar som t.ex. det ursprungligen antiklerikala och republikanska fascistpartiets pragmatiska överenskommelser med monarkin och katolska kyrkan. En liknande pragmatisk acceptans av motsägelser kan man ana t.ex. i Putins beundran för såväl tsartiden som Stalintiden, för Rysk-ortodoxa kyrkan, såväl som för KGB och Röda Armén. Motsägelserna spelar mindre roll, det är statens och ledarens "ära" och "storhet" som sätt i fokus.

Alla auktoritära ideologer är inte fascistiska, lika lite som alla traditionalister är fascister. En rörelse som samtidigt karaktäriseras av nationalism, lederkult, fascination för handling för handlingens egen skull, anti-intellektualism, pseudo-militarism, populism, konspirationsteori och nyspråk framstår däremot lätt som fascistisk. Ecos lista på fjorton drag som karaktäriserar fascistiska rörelser är bättre än de flesta karaktäriseringar som jag har läst, men framförallt är varje enskilt drag träffande beskrivet. Inte minst lyckas han fånga fascismens typiska kombination av elitism och populism.

Mellankrigstidens fascistiska rörelser var uttalat elitistiska, med ett uttalat förakt för vad de uppfattade som svaghet. Samtidigt var detta en elitism som inte ställde särskilt höga krav. I Italien uppmuntrades nära nog hela befolkningen att uppfatta sig som delaktiga i en elit, enbart i kraft av att vara födda i Italien. Eftersom regimen var hierarkiskt organiserad kunde alla samtidigt uppfatta sig som elit i förhållande till sina underlydande. Ledningen föraktade folket, partimedlemmarna föraktade icke-medlemmarna. Erövringskrigen innebar ett löfte om underkuvade befolkningar, som erövrarna kunde anse sig stå över. I förhållande till befolkningen i Libyen och Etiopien uppmuntrades alla italienare att se sig som elit, på samma sätt som de flesta tyskar under Hitlertiden uppmuntrades att se sig som medlemmar i en herreras samtidigt som de själva underställdes en partielit. 

Fascismen var emellertid inte bara elitistisk, utan också populistisk, men utan någon idé om folkligt inflytande eller demokrati. Också detta är en del av vad som kan beskrivas som en del av dess paradox. Folket och folkviljan tillskrevs i retoriken stor betydelse. Folkmassor spelade en central roll i regimens visuella retorik. Enskilda individer tillskrevs däremot inget värde alls. Den liberala demokratin ersattes av kulten av ledaren som folkets representant:

“Ur-Fascism is based upon a selective populism, a qualitative populism, one might say. In a democracy, the citizens have individual rights, but the citizens in their entirety have a political impact only from a quantitative point of view—one follows the decisions of the majority. For Ur-Fascism, however, individuals as individuals have no rights, and the People is conceived as a quality, a monolithic entity expressing the Common Will. Since no large quantity of human beings can have a common will, the Leader pretends to be their interpreter. Having lost their power of delegation, citizens do not act; they are only called on to play the role of the People. Thus the People is only a theatrical fiction. To have a good instance of qualitative populism we no longer need the Piazza Venezia in Rome or the Nuremberg Stadium. There is in our future a TV or Internet populism, in which the emotional response of a selected group of citizens can be presented and accepted as the Voice of the People.”

Begreppet ”ur-fascism” syftar hos Eco på en tänkt typisk fascism som samlar samtliga de typiska drag som i varierande utsträckning har karaktäriserat de olika historiska fascistiska rörelserna. Det är genom att fokusera på de utmärkande dragen som vi kan känna igen nya fascistiska rörelser när de dyker upp. Eco ser nämligen ingen anledning till att de skulle vara lätta att känna igen:

“Ur-Fascism is still around us, sometimes in plainclothes. It would be so much easier, for us, if there appeared on the world scene somebody saying, ‘I want to reopen Auschwitz, I want the Black Shirts to parade again in the Italian squares.’ Life is not that simple. Ur-Fascism can come back under the most innocent of disguises. Our duty is to uncover it and to point our finger at any of its new instances—every day, in every part of the world.”

I vissa fall är fascismen lättare att känna igen. Putins styre i Ryssland uppfyller i varierande utsträckning merparten av Ecos punkter: han kombinerar drag som konspirationsteori, machismo, ledarkult, selektiv populism, nyspråk, anti-liberalism, ett visst mått av traditionalism osv. Ecos essä om ur-fascismen och dess kännetecken är emellertid tankeväckande också när det gäller rörelser och ledare som till synes uppfyller färre av av Ecos punkter. Donald Trump kommer även han oroväckande nära att passa in i Ecos beskrivning, om än inte i hela bilden (vilket emellertid också gäller flera tydligt fascistiska rörelser). Trumpanhängarnas inställning till pengar och materiell rikedom en helt annan än de klassiska fascisternas: precis som i den religiösa framgångsteologi som Trump av allt att döma inte har någonting emot att associeras med blir materiell rikedom ett tecken på utvaldhet och styrka, och långt ifrån den dekadens som den klassiska fascismen tillskrev kapitalägare. Trumps aggressiva inställning till det politiska etablissemanget och till intellektuella är redan tydligt. Någon tillstymmelse till den pseudomilitära disciplin som kännetecknade de klassiska fascistiska rörelserna märks däremot inte. Den rörelse som har fört honom till makten visar redan en oroväckande förkärlek för konspirationsteori och att sätta handlingskraftighet före eftertänksamhet. Begreppet ”selektiv populism” kan också vara applicerbart, inte bara på Trump och Stephen Bannon, utan också på flera andra samtida populistiska rörelser. 

Skulle Eco ha betraktat Trump och Bannon som fascister? Det är mycket möjligt, men det är inte min egentliga poäng. Istället handlar det om att Ecos reflektioner kring olika drag i den klassiska fascismen är tankeväckande och kan vara belysande för att förstå moderna regimer. Trumpadministrationen verkar i det ljuset skilja sig väsentligt från det traditionella amerikanska sättet att förhålla sig till konstitutionen och till politik, och inte minst från traditionell amerikansk konservatism, som typiskt sett har varit både konstitutionalistisk och ideologiskt skeptisk till statliga ingripanden i ekonomin. Detta handlar om en helt ny typ av amerikansk populistisk rörelse, men för att förstå den behöver vi använda oss av tidigare historisk erfarenhet. Att bättre förstå den historiska fascismen ger en bättre grund för att förstå samtida regimer och populistiska rörelser. Att Trumpadministrationen har obehagligt många drag gemensamma med t.ex. Mussolinis Italien hindrar heller inte att också andra jämförelser kan vara minst lika givande. Jämförelsen med Latinamerikanska auktoritära regimer kan vara en sådan parallell, samtidigt som också flera av dessa har haft en hel del gemensamt med i synnerhet italiensk och spansk fascism.

fredag, december 09, 2016

Kulturarvspropositionen


Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag.  

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från politiskt inflytande genom det allmänna förbudet mot ministerstyre, medan regionala och kommunala museer inte har haft något juridiskt skydd alls mot politiska ingripanden.

När det gäller propositionens generella syn på kulturarvet är den jämfört med tidigare svenska propositioner och utredningar överraskande fri från pekpinnar och detaljerade politiska målsättningar. Det talas egentligen väldigt lite om vilka politiska resultat man vill ha ut av människors möte med kulturarvet. Istället får vi en syn på kulturarv som kommer förvånansvärt nära en mer klassisk syn på bildning och folkbildning:  

”För att det kulturarv som de offentliga institutionerna ansvarar för ska kunna vara denna resurs för kunskap och bildning är det bl.a. avgörande att de står i kontinuerlig dialog med vetenskaplig forskning. Kulturarvsverksamheterna får inte heller hämmas av dogmatiska före-ställningar eller detaljstyrning av verksamheternas innehåll. Det är viktigt att se att kulturarvsinstitutionerna, i likhet med universitet och högskolor, är centrala kunskapsinstitutioner i samhället och måste respekteras som sådana (jfr SOU 2015:89).” 

”Även om formell utbildning på olika stadier är centralt, är det dock först genom ett aktivt eget intresse för och arbete med kulturarvets uttryck som många insikter väcks till liv och får egentlig mening för människor i deras liv. [...] Ett aktivt förhållningssätt till kulturarvet kan [...] bidra till bildning i kvalificerad bemärkelse just genom att det – utöver sakkunskaper om äldre tid – öppnar upp nya perspektiv, vidgar horisonter och sätter det invanda i fråga. På så vis övar det förmågor som för den enskilde är till nytta i många sammanhang och som bidrar till samhällets utveckling.”

Precis som de flesta andra kulturpolitiska propositioner ter sig den här lagrådsremissen alltså inte särskilt partipolitisk. Däremot innebär den att en helhetssyn på kulturarvspolitiken till sist etableras i en propositionstext.


När det gäller de konkreta åtgärder föreslås, förutom museilagen, bland annat sammanslagning av ett par myndigheter. Statligt stöd till, och samordning av, museer samlas i en myndighet genom att uppgifter från Kulturrådet överförs till Riksantikvarieämbetet, och Riksutställningar uppgår i samma myndighet. Det låter som rimliga åtgärder och påminner också rätt mycket om vad som föreslogs av förra regeringens kulturutredning. Dessutom föreslås myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters Slott med Stiftelsen Hallwylska Museet slås samman med myndigheten Statens Historiska Museer, vilket inte heller verkar särskilt konstigt.


Något som inte nämns i lagrådsremissen är däremot de ”marknadshyror” som statliga museer betalar för sina (statligt ägda) lokaler. Dessa hör inte heller till kulturdepartementets ansvarsområde, så det hade varit rätt konstigt om de nämnts här. Texten nämner heller inte den omdiskuterade frågan om en sammanslagning av Etnografiska Museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska Museet. Tvärtom verkar det som att den frågan kommer att få avgöras på myndighetsnivå på myndigheten Statens Museer för Världskultur. Decentralisering av beslutsmakt innebär också att regeringen kan undandra sig ansvar för kontroversiella beslut genom att flytta ner dem till tjänstemannanivå. Detta är ett vanligt problem med decentralisering, och bör inte få stå i vägen för en tydligare åtskillnad av museimyndigheterna och den politiska nivån. Däremot hoppas jag att man i den allmänna debatten inte glömmer bort att systemet med marknadshyror är något som belastar museernas budgetar och att systemet som sådant fortfarande är regeringens ansvar. I visa fall kan det vara så att museer skulle kunna prioritera om och flytta till billigare lokaler. Att flytta museer från specialdesignade lokaler är emellertid dyrt, och museerna bör dessutom ha centrala lättillgängliga lokaler, vilket lätt blir dyrt. I flera fall är lokalerna dessutom en del av det som ställs ut på museet. Hur rimligt vore det att flytta museer som Skoklosters slott, Hallwylska museet, eller Livrustkammaren till billigare lokaler? Lokalerna är i princip alltid en del av det kulturarv som ska bevaras, och i vissa fall är de en väsentlig del av poängen med museet, som t.ex. på Hallwylska palatset, eller Skoklosters slott.

Som alltid när det är fråga om kulturpolitik kan man också rent generellt fråga sig vilken betydelse den retoriska diskursen kommer att ha för den faktiska verksamheten. Att en grundläggande syn på vad offentliga museer är och bör vara befästs i lagtext betyder dock att orden om frihet, oberoende och kunskapsgrundad verksamhet får åtminstone lite mer formell tyngd.

söndag, november 13, 2016

2016: Mellan Trump Tower och Kreml

Det finns, som jag ser det, all anledning att oroa sig både för USA och för världen i övrigt. Hade det bara rört sig om Donald Trump hade vi kunnat räkna med att de konstitutionella begränsningarna för presidentens makt skulle kunna minska skadeverkningarna väsentligt. Som det nu är kan de i bästa fall bromsa upp vissa av Trumps värsta tilltag. Vad som verkligen oroar är dock den kultur och den utveckling som har möjliggjort valet av Trump till republikens president. Ungefär halva den röstande befolkningen har uppenbarligen ett så lågt förtroende för det etablisemang som Clinton representerar att i stort sett vad som helst framstår som bättre. Bland en väsentlig del av USA:s befolkning är förtroendet mycket lågt inte bara för de politiska partiernas etablerade ledarskap och för de federala myndigheterna, utan också för andra auktoriteter, som universitet och vetenskap.

Den administration som just nu samlar sig i Trump Tower verkar innehålla en kombination av Trumps personligen förtrogna och delar av den vetenskapsfientliga yttersta högern i ett republikanskt parti som under året har varit nära att slitas i stycken, och som nu kan komma att återgrupperas kring Trumpadministrationen. Till sitt förfogande får denna administration också det omfattande säkerhetsmaskineri som byggdes upp av Bush och Obama, ett maskineri som redan frihetsberövar amerikanska medborgare utan rättegång och som besitter omfattande resurser för massövervakning, både i USA och i resten av världen. Trump kommer antagligen också att få tillfälle att utse domare i högsta domstolen och har en kongress dominerad av republikaner (hur dessa ställer sig till administrationen återstår dock att se). Sammantaget ser det  mörkt ut för maktbalansen i USA. För Europas del gäller att inte ens NATO-länder längre kan lita på USA:s stöd. Det är med andra ord helt nödvändigt att Europa samlar sig nu. Jag tycker inte att New York Times var helt fel ute när de nyligen beskrev Angela Merkel som "the liberal west's last defender", vilket låter snublande nära "leader of the free world" (som låter väsentligt mindre ironiskt om en kristdemokrat).

Se också tidigare kommentar från primärvalet tidigare i år.

tisdag, oktober 18, 2016

Pierre Birnbaum: The Idea of France

De senaste månaderna har jag ägnat en del tid åt att läsa om Pierre Birnbaums The Idea of France (publicerad på franska 1998 och i engelsk översättning 2001), en bok som idag känns ännu mer aktuell än vad den gjorde i början av 2000-talet. Detta är en bok som jag rekommenderar kraftigt för den som vill försöka förstå dagens franska politiska landskap, men också för att första flera av de idéer som har genomsyrat diskussionen om nationell identitet i västvärlden under de senaste två hundra åren. Inte minst beskriver Birnbaum den särskilda franska kotext som har gett upphov till flera av dessa idéer, och som på många sätt skiljer sig radikalt från t.ex. anglo-saxisk politisk kultur.

I Birnbaums beskrivning framstår Frankrike som ett land närmast besatt av tanken på nationell homogenitet. Berättelsen tar sin början i det katolska kungariket Frankrike. Den enhetsstat som bygdes upp av bl.a. kardinal Richelieu som inte minst kännetäcknades av en långtgående kamp mot minoritetsgemenskaper, i första hand mot hugenotterna, de franska protestanterna som under det föregående århundradet hade haft relativt långtgående självstyre. Under revolutionen störtades den katolska monarkin och vändes till sin motsats: en antiklerikal republik. Samtidigt ledde revolutionen till att enhetsstaten stärktes ytterligare. I Franska Republikens självbild blev republiken den centrala identiteten: en medborgare skulle i första hand vara en medborgare, och varje annan identitet - regional, lokal, eller religiös - kunde därmed ses som ett hot. I den katolska monarkin hade det funnits en stark tro på att Frankrike hade särskilt mission i kristendomens upprätthållande, Frankrike var 'kyrkans förstfödda dotter'. Också i Republiken hade Frankrike en särskild mission; dess värden beskrevs som universella, och det var Franska Republikens uppgift att sprida upplysningens värden över resten av världen.


1800-talets Frankrike präglades av en kamp mellan två olika idéer om nationen: det katolska Frankrike mot det republikanska, men båda med anspråk på medborgarnas totala lojalitet, båda lika väsensskilda från en liberal-demokratisk eller individualistisk syn på samhället. Til den reaktionära katolska monarkismens främsta anförare i Frankrike räknas Joseph de Maistre, en tänkare som i Birnbaums beskrivning framstår som en motrevolutionär med samma temperament som en fanatisk revolutionär. Även om de Maistre uppfattade sig själv som en motståndare till revolutionen och dess brytning med det traditionella samhället präglades hela hans verk av visionen att genomföra en våldsam revolution mot modernismen och upplysningen för att istället upprätta en ideologiskt enhetlig stat grundad på katolicismens och den franska monarkins världen. Tyspiskt nog tog de Maistre också avstånd från sådana kristna grundvärden som det kristna budskapets universalism, för att istället lansera idén om rasernas ojämlikhet. Det behöver väl knappast sägas att de Maistre är en ofta återkommande referens när man läser om fascismens idéhistoria.

Kampen mellan det katolsk-nationalistiska och det republikanska Frankrike fick på många sätt sin kulmen under slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet. Under Tredje Republiken hade motsättningen närmast institutionaliserats  ända ner till lokalplanet. I utbildningsväsendet stod det katolska skolväsendet mot det sekulära statliga republikanska. Under början av 1900-talet integrerades också de socialistiska rörelserna i det etablerade republikanska Frankrike. Samtidigt fortsatte eliter med en varierande grad av lojalitet mot katolicismen att spela en betydande roll i vissa delar av samhället, t.ex. i armén. Under Andra Världskriget vändes situationen återigen till sin motsats; även om Vichyregimen aldrig var ideologiskt renodlad hade den hela tiden en stark inspirationskälla i de Maistre och bland liknande tänkare och rörelser.  

Först under efterkrigstiden har en ny period inletts. Femte Republiken präglades under sina första årtionden av en kraftig professionalisering av statsapparaten. Den starka enhetsstaten fanns fortfarande där, men statstjänstemännen och politikerna rekryterades nu ur en allt mer enhetlig professionellt utbildade tjänstemannaklass som uppfattade sig själv som Republikens tjänare, närmast ett slags republikanskt prästerskap. De senaste årtiondena har situationen förändrats igen, och tjänstemanna- och politikerklassen har börjat växa samman med näringslivets elit, samtidigt som politiken har börjat präglas av ett avståndstagande från denna nya enhetliga elit (som de flesta ledande politiker ändå fortfarande tillhör).

Samtidigt verkar den gamla motsättningen mellan kyrka och stat ha förlorat mycket av sin laddning. Francois Miterand blev den första president som begravdes i en publik katolsk seremoni. Katolska företrädare som kardinal Lustiger var mycket tydliga med att katolska kyrkan nu accepterade den sekulära staten och betraktade sig som en av flera religiösa gemenskaper i ett sekulärt samhälle. Den religiösa pluralismen verkade nu ha accepteras som en del av offentligheten, av såväl katolska som statliga ledare. Birnbaum ser framför sig ett Frankrike som till sist är på väg att bli en liberal demokrati mer liknande den brittiska eller amerikanska.   

Denna nya konsensus har emellertid hela tiden haft sina fiender, och efter bokens publicering har den börjat framstå som allt mindre självklar. Redan i det 1990-tal som Birnbaum diskuterar hade den gamla motsättningen mellan katoliker och republikaner emellertid börjat ersättas av en ny motsättning. Diskussionen kring detta hör till de mer intressanta kapitlen. Redan innan förändringen började prägla politiken också i övriga Europa och USA framträdde nämligen i Frankrike en konfliktlinje mellan en etablerad politisk konsensus och populistiska utmanare. Jean-Marie Le Pen bygde ursprungligen vidare på gamla antirepublikanska grupper med förankring i Vichyregimen och i motståndet mot Algeriets självständighet, men trots att han hela tiden hade betonat sin katolicism, och därmed till äldre antirepublikanska grupper, lyckades han med tiden också samla anhängare till en långtgående republikansk nationalism med krav på en återgång till tidigare republikanska enhetssträvanden. Under Marine Le Pen har det republikanska inslaget i Front National blivit ännu starkare, och partiet framgår nu som ett samlingsparti för anhängare till båda de traditionella homogenitetsidéerna, med förmåga att konkurera med såväl traditionellt konservativa som i traditionellt socialistiska väljargrupper.


Tidigare konkurerande visioner om ett homogent Frankrike enas nu i motståndet mot globalisering, liberalism och europeisering. Samtidigt verkar Front National helt sakna den franska nationalismens typiska fokus på lojaliteten mot staten. Istället påminner den mer om den antistatliga populism som nu brer ut sig också i resten av västvärlden. Samtidigt verkar konfliken om religionens roll i det franska samhället ha återupptagits. Inte bara i Front National utan också bland etablerade politiker från såväl den republikanska vänstern som i den republikanska högern har politiker under de senaste tjugo åren i ökande grad talat om muslimska inslag i offentligheten som ett nationellt problem, samtidigt som sekularister, protestanter, judar och katoliker nu tycks kunna samsas i offentligheten på ett sätt som i början av 1900-talet fortfarande hade varit helt otänkbart. Birnbaums vision om en mer liberal och pluralistisk fransk offentlighet ter sig nu väsentligt mer avlägsen än på 1990-talet, men samtidigt har Europa paradoxalt nog kanske blivit mer franskt i sitt förhållande till islam, och Frankrike mer europeiskt i populismens relation till staten.  

onsdag, september 21, 2016

Religionssyn i mitten av 1900-talet

Vissa ämnen återkommer i debatten med viss regelbundenhet. Det kan då ge lite perspektiv att titta tillbaka mot hur det har låtit när frågan diskuterats tidigare. Religionsfriheten och religionsundervisningen är sådana ämnen. Sverige fick något så när full religionsfrihet i början av 1950-talet. Frågan hade då debatterat återkommande i  riksdagen under åtminstone ett halvsekel. När man läser argument från den tiden slås man av att flera av frågorna och principerna är de samma (det gäller t.ex. religiös undervisning i skolan, och vad man bör få och inte få göra i kyrkan), men att Sverige ändå har förändrats oerhört mycket sedan dess.

Syftet med reformen var inte minst att skapa en lagstiftning som på allvar levde upp till den dåvarande regeringsformens §16: “Konungen bör ingens samvete tvinga eller låta tvinga, utan skydda var och en, vid en fri utövning as sin religion, såvitt han därigenom icke stör samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer.” Denna formulering kan jämföras med den nuvarande regerignsformens 1 kap. §1: Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad ...  frihet att ensam eller tillsammans med
andra utöva sin religion."



Här följer några citat ur SOU 1949:20, en av de statliga utredningar som ledde fram till att det i början av 1950-talet blev en lagstadgad rättighet att lämna Svenska kyrkan:


“Under utträdesfrågans behandling i andra kammaren påyrkade Karl Staaff en allsidig utredning i ämnet. ‘Ty religionsfrihetens krav är icke’ yttrade Staaff, ‘att man skall låta en person välja mellan att stå kvar i en kyrka, vars lära han ogillar, och bibehålla medborgerliga rätttigheter, eller att utgå ur en kyrka vars lära han ogillar, och förlora medborgerliga rättigheter, utan religionsfrihetens krav är, att han skall kunna utträda med bibehållande av medborgerliga rättigheter.’” s. 6.


Utträdesrättens utsträckning kunde visserligen medföra en begränsning av kyrkans möjligheter att såsom folkkyrka nå fram till alla inom folket, men skulle å andra sidan utåt och inåt stärka medvetenadet om kyrkans karaktär av att vara ett utpräglat religiöst samfund och ej blott en statsinstitution." s. 8.


Att religionsundervisning bör förekomma i de svenska skolorna torde icke på allvar kunna bestridas. Visserligen ha stundom krav framställts, att deltagandet i kristendomsundervinsingen bör göras till en frivillig angelägenhet, men de för skolväsendet ansvariga ha icke kunnat förorda, att ett så viktigt moment i medborgarnas forstran och bildning helt överlämnas till enskilda personers avgörande. Även en ganska elementär bildning måste omfatta kunskaper om den kristna tros- och livsåskådningen och den kristna kyrkans historia. Med hänsyn till den kristna kyrkans historia och dess andliga odling samt den kristna moral- och rättsuppfattningens djupgående inflytande på svenska folk- och samhällslivet skulle en allvarlig brist uppstå i den allmänna bildningen om kristendomsämnet ej finge bibehålla sin ställning som ett obligatoriskt undervisningsämne på de svenska skolornas schema.” s. 50.


“Skolan skall grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred. Den skall utveckla fria människor, för vilka samarbetet är ett behov och en glädje. Denna vilja till och vana vid samarbete, som skolan uppodlar, skall ytterst åsyfta något djupare: känsla för folk och land, förståelse för andra folk och raser, andra seder och åsikter, respekt för människovärdet, vördnad för mänsklighetens gemensamma strävan, internationellt sinnelag, vilja att göra en insats i kulturarbetet. Den sociala fostran, som den demokratiska skolan skall ge, åsyftar inte endast att ge eleverna kännedom om sociala sammanhang utan också att bygga upp en socialetisk grundställning, respekt för människovärde och gemenskap.” s. 52.


“Skolutredningen framhäver dock starkare vikten av att undervisningen icke får en alltför ensidigt historisk inriktning, då utredningen framhåller att undervisningen, om den skall främja lärjungarnas sedliga och religiösa utveckling, måste framställa kristendomen icke blott som ett historiskt faktum utan som livsmakt i den nuvarande tiden.” s. 54f.


Samtidigt som religionsfrihetens princip skulle givas en så vid tillämpning som möjligt, måste med tanke på kristendomsundervisningens karaktär förhindras, att denna undervisning komme att bedrivas av personer med en trosåskådning, som väsentligen avviker från grunderna för undervisningen.” s. 90f.


Emellertid kan det knappast sägas vara ett religionsfrihetsintresse att bereda möjlighet för inrättandet i vårt land av kloster för utländska medborgare av romersk-katolsk trosbekännelse. … Otvivelaktigt skulle kloster, som bestå av utländska medborgare, te sig som ett mycket främmande inslag i svenskt religiöst liv och skulle kunna förorsaka onödiga religiösa motsättningar, i synnerhet som man även i framtiden har att räkna med en viss misstro gentemot klosterväsendet överhuvud.” s. 122f.


”Jämväl i fråga om kyrkornas upplåtande vid icke kyrklig begravning delar jag de sakkunnigas uppfattning. Kyrkobyggnaderna upplåtas för närvarande stundom till konserter, föreläsningar och andra liknande ändamål, och exempel saknas ej heller på att jordfästning enligt främmande trosbekännares ritual fått äga rum i kyrka. Givetvis bör kyrkan icke upplåtas för icke kyrklig begravning utan att vederbörande kyrkoherde förvissat sig om att intet kommer att försiggå, som skulle på något sätt kränka rummets helgd. Uppenbart torde ock vara, att viss, ej ringa hänsyn bör tagas till församlingsbornas åsikter och känslor. Att en i någon mån olika praxis sålunda kan uppstå på skilda orter, synes icke vara att betrakta såsom en alltför stor olägenhet. Emellertid torde man i detta avseende kunna hysa fullt förtroende till vederbörande kyrkoherdars självständighet och omdömesförmåga. Att stadga inskränkning i lag med avseende å kyrkornas användande vid icke kyrklig begravning lärer följaktligen vara obehövligt, och att, på sätt i en del utlåtanden föreslagits, hänskjuta frågan till högre myndighets omedelbara prövning måste med hänsyn till nödvändigheten av ett snabbt avgörande betecknas såsom opraktiskt.” s. 168


“Endast sådana (kristna eller mosaiska) trosbekännare, som i laga ordning övergått till eller eljest rättsligen tillhörde någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling av främmande trosbekännare, borde enligt kommittén erhålla skattelindring [av kyrkoskatten vid utträde ur Svenska kyrkan], enär det eljest kunde befaras, att personer blott för vinnande av lindring i skattskyldigheten anmälde sig till utträde ur kyrkan, särskilt när större utgifter för kyrkliga ändamål förestode.” s. 307.

söndag, september 18, 2016

Rosens namn


Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:

"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).