Fortsätt till huvudinnehåll

Husby

De senaste veckorna har jag, liksom många andra, funderat mycket kring de upplopp som på olika sätt skakade Stockholm i maj. Dagen efter de första brinnande bilarna i Husby var jag i Sundsvall och höll en föreläsning om den samtida utvecklingen i det civila samhället. Åtskilliga av frågorna - särskilt i pausen - handlade om Husby och hur man ska förstå detta som en del av dagens svenska utveckling. En av de mest omedelbara impulserna när man i media och i andra sammanhang har försökt förstå det som händer har varit att jämföra med upplopp i andra städers förorter, som i London, Paris och Los Angeles. Därmed kan man också tillgripa liknande förklaringar; frustration, utanförskap, samhällets balkanisering, på socialt kapital, nätverk och förtroende för samhället, behovet av högre ställda krav. SD krävde utegångsförbund. Också illustrationerna i media följde givna scheman; bilder på brinnande bilar, intervjuer med människor på gatan osv. Det gick t.o.m. så långt att tidningar betalade ungdomar för bilder på antända bilar.

Per Wirtén jämför Stockholm med Nairobi: "Hur erövrar man sin stad och gör den gemensam? Kravallerna i Husby ställde frågan i Storstockholm. I Nairobi möter jag människor som undrar samma sak. På ett seminarium berättar en kvinna från slummen i detalj hur polisen stänger ute unga fattiga från välståndets stadsdelar. De mer privilegierade i samma panel förstår inte vad hon säger. Lever de i samma stad? Sprickorna påminner om Stockholms." 

Samtidigt är det som framförallt slår mig när jag nu tänker på händelserna i Stockholm inte de brinnande bilarna utan hur begränsade de var. I London arresterades över 3000 personer efter kravallerna 2011. I Stockholm är motsvarande siffra fortfarande mindre än 20. Till och med i rubrikerna beskrevs vandalerna som "hundratals", inte tusentals. Redan någon natt senare var grupper av boende i flera områden ute och patrullerade för att förhindra ytterligare skadegörelse, och för att det skulle finnas vuxna ute på kvällen. Mobiliseringen gick fort. När jag var i Skärholmen och handlade helgen efter syntes över huvud taget ingen skadegörelse. Allt såg ut som vanligt. En bekant som var ute på en av nattvandringarna i en annan förort kommenterade att de enda tecken på brand hon såg var att människor var ute och grillade. Det verkar kort sagt som att Stockholmsförorternas innevånare redan har gjort sina områden till sina. Som både jag och andra civilsamhällesforskare ofta har hävdat finns också ett levande föreningsliv i förorterna (se t.ex. Lisa Kings avhandling).

Arbetslöshet och fördomar stänger i viss utsträckning människor utanför det svenska samhället, och detta är problem som måste lösas. Att bränna bilar och kasta sten på brandkåren är naturligtvis kriminalitet och ska behandlas som sådan. Det är dock inte så att förorterna som sådana tycks sakna gemenskapskänsla eller en vilja att ta ansvar. Det finns avstånd, frustration och misstro, men det finns också all anledning att analysera detta i sitt svenska sammanhang, inklusive allt från socialförsäkringssystem och föreningstradition till särskilda problem för småföretagare, inte bara anta att problemet är det samma som annorstädes.  Stockholm är varken Nairobi eller London.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li